Senaste inläggen

Av Anna - 10 juni 2007 15:15

Man kan inte leva på dagen

Det är alldeles för ljust och varmt och äckligt


Igår pratade jag och Johanna om världen, livet och sanningen.

Även om känslan inte går att behålla så finns det ändå något slags minne kvar i mig.

Det är skönt som fan


Jag lärde mig en sak också.

Orden räcker inte till för att beskriva en känsla direkt

Man måste beskriva den indirekt för att kunna förmedla den över huvud taget

Det är typ därför alla mina deppinlägg alltid ser så patetiska ut

<> 

Jag ska försöka börja skriva indirekta förklaringar på allt

Det är bara att det är så svårt att hitta fin symbolik


Nu känns det lite fisigt för att jag inte har pluggat någonting på många veckor, och jag vet att Johanna sitter hemma och skriver för fullt på någon NO-grej som ska ge henne MVG.


Jag vet också varför jag inte gillar NO nu, men jag orkar inte redovisa hela saken, för jag vet inte vad det skulle vara för mening med det.


Jag tror att jag ska sluta blogga, för hela grejen försämrar typ mitt skrivande i det stora hela, och dessutom är det jävligt meningslöst.

Jag ska istället försöka ägna min tid åt något meningsfullt. Om jag hittar något som jag orkar göra... 

Av Anna - 9 juni 2007 14:16

Jag vet ännu mer

Jag är ännu bättre


Johanna med, tror jag


Jag tänker sluta hata det korkade folket och älska dem istället

<>De är egentligen värda ganska mycket de med

<><>Utan dem skulle man kanske deppa ihop


Jag hatar att mina teorier aldrig håller längre än precis medan jag skriver ned dem

Varför är det så svårt?


Tid finns det gott om

Pengar med

Det är bara att hitta på något trevligt sätt att jobba ihop dem medan man är på humör

Resten av tiden får man väl helt enkelt ägna åt att utplåna sina Raskolnikovska tankar

De gör mig ledsen


Fan vilken tvärvändning 

Är det meningen att jag ska bli korkad och glad?

Fast kanske är det det smartaste draget...

Jag kanske bara är lite galen

Man kanske blir det av att vara så smart som jag, och Johanna, och Rodja förstås :P 

Av Anna - 9 juni 2007 13:45

Jag har funnit en djup kärlek till Raskolnikov. Och likheterna blir bara större och större.

Fast allting är så ytligt, så det där går inte att beskriva utan att det låter patetiskt.


Jag hatar språk. Det räcker aldrig till med orden. Det går ändå inte att överföra en tanke till någon annan individ. Det är ingen som förstår helt och hållet.

Johanna är i för sej fantastisk. Vi kan prata ganska länge och hänga med i varandras tankar. Men det är så krångligt. Det är knappt så man kan förstå sig själv en längre tid.

Jag är nästan säker på att det är språket. Orden är meningslösa och otillräckliga efter att de använts i vardagliga sammanhang. Vissa tankar är onämnbara, andra går bara inte att uttrycka för att det rätta ordet kan betyda så extremt många olika saker.

Det är svårt att komma ihåg en tanke när den inte går att sätta ord på. Då är den ju bara en känsla. Och en känsla är svårare att minnas.


<>Mest av allt hatar jag det vardagliga och alla människorna som aldrig kommer bli annat än vardagliga eftersom deras liv är så vardagliga att de inte ser något annat. Sånt får mig att framstå som så sorglig.

 Jag som aldrig kan bete mig vardagligt. Jag klarar bara inte att se samma mönster upprepas.

Jag klarar framför allt inte att sitta och stirra på en uppgift jag redan har förstått i en timma bara för att alla dessa vardagligt tröga också ska förstå den.


<>  <>Sanningen är bara en känsla


 Sanningen går inte att beskriva för dessa vardagliga personer utan att det låter patetiskt.

De tror verkligen att deras värld är verkligheten.

Det gör ont i mig

Jag vill inte att de ska se mig som en sorgligt misslyckad varelse

Men ju mer man förklarar desto djupare rotar sig deras tro


Galenskap

Bara för att de aldrig kommer förändras

Kanske ska man tolka Dostojevskij så

Kanske har jag rätt att gå över lik för att visa dem sanningen

Fast hur många jag än dödade skulle de ju aldrig förstå

Orden räcker inte

De skulle kalla mig galen

Troligtvis ännu mer galen än de ser mig som nu


Ni kommer aldrig fatta!

Vi ser rakt igenom er

Vi ser vad ni tänker om oss

<>Hur n i resonerar

<>Vi ser att vi aldrig kommer kunna bryta cirklarna

<><>Aldrig kommer kunna visa er sanningskänslan

<><>Vi ser att ni skrattar åt oss

<><>Och vi gråter

<><>Fast mest för att vi aldrig kommer kunna rädda er

<><>Aldrig kommer kunna rädda världen

<><>Vissa kommer till den slutsatsen att de ändå ska gå över lik för att visa världen sanningen

<><>Till exempel Eric och Dylan eller Raskolnikov

<><>De vet att orden aldrig kommer räcka till

<><>Att alla kommer dö förgäves

För att folket ändå inte kommer fatta 

Men de vill väl ändå försöka<> antar jag

Inte bara fortsätta leva i lögnen


Som sagt så finns det folk som är utfyllnad och folk som faktiskt förstår

Vi finns och vi förstår

<>Och det spelar ingen roll

Den ända skillnad det gör är att vi blir kallade galna


Vissa av oss inser det aldrig riktigt

De låter sig övertygas om allt som de där vardagliga tror är rätt

De tror att de är misslyckade



Och sen tänkte jag på att de flesta vuxna alltid säger att de där tankarna tar slut

Men är det samma sak?

Är det en sjukdom?

Eller är det bara så att alla som ser sanningen inser att den här världen är det inte värt att leva i?

Är det vi som tar livet av oss?


Jag vill göra skillnad

På sätt och vis vill jag leva som de vardalgiga människorna gör

Jag vill skratta och skitsaker och gråta för matriella problem som till exempel att jag blir slagen av min pojkvän eller att min farfar dör 

Jag vill tro på den där sanningen och bara ha Raskolnikov grejen som en hobby

<>Jag vill skratta åt de vardagliga människorna när jag är med Johanna  men ändå leva hela mitt liv med dem

Jag vill inte bli äldre och med tiden glömma sanningen

Men jag vill inte leva utanför resten av världen bara för att jag är en som förstår


Om jag ändå hade orkat ägna lite mer tid åt det här inlägget och hittat ord som passade lite bättre

<>Jag är säker på att jag har rätt

Jag har tänkt igenom alla andra möjligheter också

Åtminstone nästan alla

Den här verkade mest trolig

<>I alla fall så här långt 
Av Anna - 31 maj 2007 17:32

Jag är krånglig

Jag stöter bort det allra bästa

Jag förstår inte mig själv

Jag vet aldrig vad jag känner

Allt är bara en enda röra


Blee


Godbye allihop, imorgon sticker jag till staterna :)

Puss 

Av Anna - 30 maj 2007 19:51

Jag blev glad

För en trevlig tant ringde och sa att hon ville provfilma mig till någon ungdomsfilm

Nu var det dumt att skriva det här eftersom jag troligen kommer fucka up hela skiten och förstöra den chansen totalt.

Hur hänger den grammatiken ihop?


Nu borde jag packa


Tänk om jag inte får ledigt från skolan för att åka och göra provfilmningen. Då blir det tråkigheter.

Kanske kommer jag då slå Niklas.


Förresten till Johanna ett meddelande som jag tänkt ut:

<>Du vet när vi diskuterade morotssoffan och att vi kanske skulle spränga den. Du ville rädda en person, men trots att jag inte sa något då så ville jag inte det. Jag har funderat mycket över detta eftersom jag först tog det som ett tecken på att jag är en ond människa.

Svaret jag har kommit fram till är att jag är en halvt ond människa. Jag tål inte folk som är alltför perfekt.

Nu känner jag att allt kommer bli totalt misslyckat om Johanna inte minns den där diskussionen. Inte för att det egentligen är meningsfullt annars heller, men ändå.


Jag träffade Mika på Ica idag.

Och bakade brownies.

Olivia sköljde ur ett glas som hon hade druckit vatten ur för att hon inte ville ha kvar vattensmaken när hon skulle dricka mjölk.

Jag har kloka vänner. 

Av Anna - 28 maj 2007 20:19

På fredag åker jag till San Diego med min älskade moder.

Det ska bli rätt skönt


Jag slappar så in i helvete i skolan just nu

Inte för att det egentligen är särskilt avslappnande

Jag mår illa av att göra det

Jag blir trött i huvudet av att tänka på allt jag misslyckas med att göra


Jag och Johanna gjorde en tipspromenad idag. 8:orna och 5:orna ska göra den på onsdag.

Vi hade lustiga frågor i den tipsrundan asså.

Azzå

hehe


Jag har två tjocka häften om litteraturhistoria att läsa tills imorgon. Men jag blir bara så jävla rastlös av att läsa dem.


Imorgon ska jag träna.

Jag tror jag ska ta en prmenad idag också efter jag har läst klart häftena.

Fast det blir väl först någon gång vid ett om jag fortsätter i den här takten. Jag tänker ändå promenera.

<>Fast om jag går vid vattnet kommer jag bli galet rädd för spöken eller lik eller något.  (Jag vet att jag är en mes)


Nu kom min familj hem. Satan.

Jag kommer aldrig kunna koncentrera mig när folk skriker i hela huset.


ORKAR INTE!!


Jag vill göra som Hamlet


Fast tanken på att kalla mig tapper är ganska skrattreatnde faktiskt


Det finns en snubbe som heter Jonathan Swift i historian.

Han var en tuff gubbe.

Den roligaste var när han skrev om att man borde äta upp de fattiga irländska barnen.

Jag älskar när man är ironisk på andra människors bekostnad.


<>Nu måste jag återgå till läsandet - döden 
Av Anna - 28 maj 2007 20:09

Att vara eller icke vara, det är frågan:

är det ädlare att och stå ut med

ett bittert ödes styng och pilar

än ta till vapen mot ett hav av kval

och göra slut på dem med ens? Att dö--

att sov, inget mer - och veta

att i den sömnen domnar hjärtats sorger

och alla dessa tusental av plågor

som är köttets arvedel. Det vore

en nåd att stilla bedja om! Att dö,

att sov, sova! Kanske också drömma?

Se, där har vi problemet - för i döden

vet vi ej vilka drömmar som kan komma

när vi har kastat av oss stoftets skrud.

Det tål att tänka på. Den tanken skapar

den hela långa levnadens elände.



Och det ännu bättre: 

Vem skulle vilja slita

i svett och möda under levnadsoket

om inte skräck för något efter döden,

det oupptäckta landet varifrån

man inte återvänder, skrämde oss till

att hellre bära våra vanda plågor

än fly till andra som vi inte känner?


Och så gör samvetet ynkryggar av oss alla.

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens sjuka blekhet över

och satsningar av största vikt och värde

vacklar och faller vid just denna tanke

och mognar ej till handling.


Hamlet

Av Anna - 27 maj 2007 13:28

What if God was one of us?  Ja, tänk om...


<>Oavsett om jag ser all skönhet omkring mig så kan den ändå inte hjälpa mig. Den kan aldrig göra mig lycklig.

<>Jag tänkte så, och det gjorde så jag orkade resa mig upp igen.


<>Jag hade lagt mig i min säng och låg och grät under min kudde. Allting gjorde ont.


<>Jag är så stressad så det tjuter

<>Och jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG vara tillräcklig

<>Så tänkte jag 


Och äcklig kände jag mig

Och hjälplös

Och ful som satan 


Hur jag än försöker kommer jag aldrig komma i närheten av deras skönhet<>, tänkte jag.

Grå och ful

Blod, tjära och slem

Motbjudande


<>Och de kommer inte slå mig  eller skada mig eller skära sönder min kropp

De kommer inte vilja ta i mig, inte nudda mig, och helst inte ens se mig

Jag kommer bara vara ensam med all ångest


Det spelade ingen roll att det gick bra igår

Det gjorde bara ont att mitt rum var dammig

Att jag inte kommer få 315 poäng och kanske inte ens komma in på Södra Latin

Att jag är så ful så att det är bortom allt hopp

Att jag är pinsam som satan och inte klarar av någonting själv

Att jag ALDRIg duger

Att jag inte klarar någonting

<>Att det inte finns några änglar


<>Sen tänkte jag på när jag brukar gå hem från tåget sent på kvällarna och det lyser från alla husen och jag ser havet och friheten och det vackraste som finns. Och jag tänkte på att det brukade vara så oslagbart vackert så man log och blev alldeles upprymd, men helt och hållet lycklig blev man aldrig. Det lyckades liksom aldrig komma ända in i själen.

<>Så tänkte jag på hur man aldrig kan njuta av skönheten när man är mitt inne i den.

<>Hur vackra alla människor kan vara utan att det egentligen spelar någon roll.


<>Och då förstod jag attt det är det som är felet på hela mänskligeten just nu. Skönhetstiden.

<>Vi är så sjukt fixerade vid skönhet.

<>Vi tror att den kan lösa alla våra problem.

<>Men egentligen är livet bara halvdant. Och det blir aldrig sådär underbart som det vackrta omslaget utlovat.

<>Och det är det som är det mest underbara med livet.

<>Det finns ingen egentlig lycka.

<>Den excisterar bara inte.

Det handlar bara om små patetiska glädjedoser.


Att stanna vid vägkanten och titta på solnedgången tillsammans.

Att konstatera att det blir inte bättre än såhär, men vi har i alla fall inte lika ont just nu.


Som jag och Johanna sa igår:

<>Människorna klamrar sig fast vid varandra  och kommer på tusentals undanflykter. De vill inte se hur kallt det är. Hur liten och obetydlig lyckan är i jämförelse med kylan och ondskan.

<>De övertalar varandra om att livet är vackert och kärleken allsmäktig. 

De gömmer sanningen bakom skönheten, tror jag. Och när de inte finner någon lycka i skönheten inbillar de sig att skönheten inte är fullbordad ännu.


Man kanske finns det ingen himmel. Inget paradis. Inget vackert lugn att vila sig i efter döden.

What if God was one of us? 

Skapa flashcards